Text about Emotional Cities by John Peter Nilsson, curator at Moderna Museet, Stockholm:

The Canadian philosopher Marshall McLuhan published a book in 1964, the seminal Understanding Media, in which he coined phrases such as “the global village” and “the medium is the message”. But he also writes about the difference between the industrial society and the information society. McLuhan proclaimed that the industrial society can be understood as an extension of human muscular power. The machine does what we had to do with our muscles before. And it does it better and faster. The information society (or the media society as it was called then) can be interpreted as an extension of man’s central nervous system. The camera sees better than our eyes, the microphone hears better than our ears, etc.

In today’s information society, McLuhan’s observations have become our everyday reality. Radio, TV, newspapers and the internet are not only carriers of information and knowledge – they also register and sometimes enhance private and collective emotional states. The media can be both deputy mourner and cheerleader for us in the events of our lives.

Erik Krikortz’ project Emotional Cities uses, reflects and reveals our fascination, not to say our dependence, on the information society. In short, he has created a website where you can log in and report how you are feeling according to a scale. The project comprises all the cities of the world, and the responses are compiled automatically. The average for Stockholm specifically is converted into a colour that will illuminate the facades of all five high-rise buildings at Hötorget in central Stockholm, as well as being shown on the website emotionalcities.com and on a plasma screen at Moderna Museet. Krikortz simply takes the emotional pulse of Stockholm. Or, as he himself puts it: “The result is a psychological diagnosis of society.”

Naturally, the interactivity of the project is essential. Krikortz was one of three initiators of the light installation Colour by Numbers in 2006. Using a mobile phone, anyone could dial a number and control the coloured lighting of the ten top stories of the former LM Ericsson telecom tower at Telefonplan in Stockholm. The primary object was that the democratic nature of the project (anyone could influence it) would provoke a general discussion about the urban space. How can the individual citizen influence the urban landscape? Is it possible, without breaking the law, to influence the public space, which is largely dominated by commercial and political forces?

Emotional Cities poses a fairly commonplace question: How are you? But it is a question that seeks to make us reflect carefully. Someone cares. But it is not another person who is asking. By allowing the public domain, both the Hötorget buildings and the internet, to ask the question and display the answer, Krikortz adds complexity to the implication of caring. I can’t help reflecting on the interactive services available on the internet. Without encountering a single human being face to face, I can ask questions, for instance, about my health, and receive an answer, signed by a name but nevertheless anonymous.

Yet, I don’t perceive that Krikortz is levelling any unequivocal critique against the depersonalised media technology. He uses technology as a means of communication. There is, however, a critique against the use of the public domain. As he himself puts it, “Advertising dominates the public space, points at our shortcomings and tells us what we need in order to feel good. Our economy is an ‘economy of deficiency’, based entirely on dissatisfaction. Through this light installation, the city’s denizens can demonstrate collectively how they feel, using Stockholm’s largest projection surface.”

The project is a straight-forward, honest appeal to us to reflect and care about one another. Even if Krikortz uses new technology, he pursues an established tradition in art to distinguish the shortcomings and merits of the city. Many have portrayed the collective desires of urban life, along with the tragedy of literally living so close without getting nearer one another. As in Colour by Numbers, how-ever, he adds the potential of new technology for interaction. The city appears like an organism, a perpetually transmogrifying organism. But the work of art that emerges as an equally transmogrifying, organic body is just as remarkable. Emotional Cities exists solely in how the project is received and used. “The city speaks to us through ourselves”, he points out.

A dominant human trait is our longing for acknowledgement, not merely in our quest for happiness. I will perhaps feel a little less bad if other people feel bad too. There is an ironic point in allowing the computers to structure and communicate human feelings. The attendant question – why are we happy or sad? – is never asked in Krikortz’ internet investigation. Perhaps the result is that we are prompted to actually start talking to one another? Not in polite phrases without meaning or compassion. But for real.

Translation: Gabriella Berggren

Den kanadensiske filosofen Marshall McLuhan publicerade 1964 den epokgörande boken Understanding Media [Media – människans utbyggnader; svensk översättning 1967]. I den myntade han begrepp som “den globala byn” och “media är budskapet”. Men han skriver också om skillnaden mellan industrisamhället och informationssamhället. McLuhan menade att man kan förstå industrisamhället som en utbyggnad av människans muskelkrafter. Maskinen gör det som människans muskler gjorde tidigare. Fast bättre och snabbare. Informationssamhället (eller som man sa då – mediasamhället) kan förstås som en utbyggnad av människans centrala nervsystem. Kameran ser bättre än våra ögon. Mikrofonen hör bättre än våra öron osv.

I dagens informationssamhälle har McLuhans iakttagelser blivit vardagens verklighet. Radio, teve, tidningar och internet är inte bara bärare av information och kunskap – de avläser och ibland förstärker privata och kollektiva känslolägen. Medierna kan vara både ställföreträdande gråterskor och hyllningskör åt oss inför händelser av olika slag.

Erik Krikortz projekt Känsliga städer både använder, speglar och avslöjar vår fascination, och kanske till och med vårt beroende, av informationssamhället. Kortfattat har han skapat en hemsida där man kan logga in och anmäla hur man mår. Projektet innefattar alla städer i världen och svaren sammanställs automatiskt. Genomsnittet för just Stockholms del blir en färg som lyser upp fasaden på samtliga fem Hötorgsskraporna i centrala Stockholm, samt visas på hemsidan emotionalcities.com och på en plasmaskärm på Moderna Museet. Krikortz tar helt enkelt känslopulsen på Stockholm. Eller som han själv menar: “Resultatet blir en psykologisk diagnos på samhället”.

Naturligtvis spelar projektets interaktivitet en stor roll. Krikortz var en av tre initiativtagare till ljusinstallationen Colour by Numbers 2006. Med hjälp av en mobiltelefon kunde vem som helst ringa ett nummer och styra färgbelysningen på de tio översta våningarna i LM Ericssons tidigare teletorn vid Telefonplan i Stockholm. I synnerhet ville de genom projektets demokratiska karaktär (vem som helst hade möjlighet att påverka) få igång en diskussion om stadsrummet överlag. Hur är den enskilda samhällsmedborgarens inflytande på stadsbilden? Kan man utan att bryta mot lagen påverka det offentliga rummet som ju till största delen styrs av kommersiella och politiska krafter?

Känsliga städer ställer en ganska vardaglig fråga till oss: Hur mår du? Men det är en fråga som vill skapa eftertanke och omsorg. Någon bryr sig. Men det är ingen medmänniska som frågar. Genom att låta det offentliga rummet, såväl Hötorgsskraporna som internet, både ställa frågan och visa svaret, komplicerar Krikortz omtankens omfattning. Jag kan inte låta bli att tänka på de interaktiva tjänsterna som finns på nätet. Utan att träffa någon människa ansikte mot ansikte kan jag ställa frågor till exempel om min hälsa och få ett svar, visserligen undertecknat med ett namn, men ändå anonymt.

Jag uppfattar dock ingen entydig kritik mot den anonyma medieteknologin hos Krikortz. Han använder teknologin som ett kommunikationsverktyg. Däremot finns en kritik mot användningen av det offentliga rummet. Han har själv formulerat: “Reklamen dominerar det offentliga rummet, påpekar våra brister och talar om vad vi behöver för att må bra. Vår ekonomi är en ‘bristekonomi’ som bygger helt och hållet på otillfredsställelse. Genom ljusinstallationen kan stadens invånare kollektivt själva tala om hur de mår och dessutom på Stockholms största projektionsyta.”

Projektet är en rättfram och ärlig uppmaning att reflektera och bry sig om varandra. Även om Krikortz använder sig av ny teknologi fortsätter han en lång konsthistorisk tradition att påpeka stadens brister och förtjänster. Många har skildrat stadslivets kollektiva lustar men också tragiken att bokstavligen leva nära varandra utan att komma varandra närmre. Liksom i Colour by Numbers adderar han dock den nya teknologins möjligheter till interaktion. Staden framträder som en organism. En ständigt föränderlig organism. Men lika märkvärdigt är själva konstverket som också framträder som en föränderlig, organisk kropp. Känsliga städer finns enbart i hur projektet bemöts och används. “Staden pratar med oss genom oss själva”, som han själv påpekar.

Ett dominerande mänskligt drag är vår längtan efter bekräftelse. Det gäller inte bara strävan efter lycka. Jag mår kanske lite mindre dåligt om andra också mår dåligt. Det finns dock en ironisk poäng att låta datorer strukturera och kommunicera mänskliga känslor. Följdfrågan varför vi är lyckliga eller sorgsna ställs aldrig i Erik Krikortz internetundersökning. Kanske blir resultatet då en uppmaning till oss att faktiskt börja tala med varandra? Inte som en alldaglig artighetsfras utan mening eller medkänsla. Utan på riktigt.